Dansar fram

Jag dansar i hallen. Kör de gamla, svenska sommarlåtarna från de senaste åren och röjer järnet. Känner rytmen av musiken, minns alla glada och halvfulla kvällar på dansgolv i Stockholm och Berlin, och känner glädjen i dansen. Dansar för dåtid och framtid, och även för nutid.

Jag mår så mycket bättre nu än jag gjorde för en så kort tid sedan. Jag valde att säga nej och kliva ur, och jag behövde det. Man måste säga ifrån när man inte mår bra. Det känner jag ännu mer sedan jag gjorde valet. Känner skillnaden. Hur tröttheten och ledsamheten tog över alldeles för mycket. Hur glädjen och kraften är så mycket närmare nu.

Denna dag är något att fira, och jag firar genom att dansa i hallen och sjunga med i de riktigt dåliga poptexterna som jag fortfarande inte glömt. Medan jag minns texterna så minns jag också gamla sommarminnen, när Sverige är som bäst, och hoppfullheten börjar ta upp utrymme inuti mig igen.

Tänk inte mer nu finaste vän. Det är dags att gå vidare. Längta inte längre efter det, för det ligger bakom dig och inte framför dig. Staden finns kvar, men du har lämnat den. Kärleken finns kvar, men den är annorlunda. Du kan drömma om det, men du kan inte uppleva det igen. Det som en gång förändrats blir aldrig det samma.

Jag ser bilder, men bläddrar vidare. Jag läser rubriker men kan inte förmå mig själv att stanna vid reportaget. För det är en svunnen tid, en dåtid, en tanke som inte längre kan bli handling. Det gör ont att se spåren, för jag vet hur bra det var när det var bra, men jag vet också det som jag inte gärna accepterar. Att det är slut nu.

Du har något du behöver gå vidare från, en tanke du behöver lämna. Jag har något jag behöver gå vidare från, en känsla jag behöver glömma. Vi båda bearbetar saker, men inte samma saker. För vi är inte längre på samma plats, vi har gått åt olika håll, och det är dags att sluta leta efter varandra.