Dansar fram

Det är vår, känns nästan som sommar. Det är bra, med det mesta. jag känner mig glad och sprallig, skrattig och ledig. Njuter av fina kläder, av att kolla på Stockholm och se en modeblogg, att möta goda vänner och berätta historier, att jag närmar mig slutet av den här perioden och början på en ny, spännande period. Det är mycket som är väldigt bra.

 

När man har det bra är det lätt att bli bekväm, att låtsas glömma löftena som man gav sig själv när det var svåra tider. Att tänka att det inte är så viktigt, för att det inte är det just nu, men långa strider tar inte slut för att man tar paus.

 

Jag var tidig. Jag började tidigt. Att tycka, att säga, att sprida budskap, att skriva texter och krönikor, att stå upp för mina åsikter. Jag tyckte något när alla andra bara flöt med. Jag stod upp för folk när så många andra blundade. Jag gjorde så mycket gott, och det gjorde ont. Efter ett par år kände jag att jag behövde paus. Jag orkade inte längre stå längst upp på kullen och ropa ut mitt budskap, och det är okje. När man behöver en paus ska man ta den. Men man måste hitta tillbaka igen.

 

Nu har jag haft paus ett par år. Tyckt en massa men inte sagt så mycket om det till folk. Vetat en del men inte sridit det. Det har varit okej, men det är inte okej att fortsätta pausen hur länge som helst. Det är för lätt att bli bekväm. Jag måste ge mig ut i striden igen. Säga ifrån när folk gör tokigt, hjälpa andra att hitta in på vettigare vägar, sprida mina åsikter såsom andra sprider sina. Slåss för det som jag står för. För det är ju den jag är egentligen, den som tar strid. Och det är den jag vill vara. Så det är dags att börja igen, även om det bär lite emot.