Dansar fram

Det känns bra, visst, men också skitläskigt. Jag vet ju att det här är det jag vill. jag vill ut och resa, jag vill inte vänta på någon annan, nu är tiden, nu har jag chansen och jag blir glad när jag tänker att jag tar den. Fast är så obeskrivligt läskigt. Att ge sig ut i det okända, ensam. Att återigen säga upp sitt tidigare liv och själv genomleva tiden det tar innan man har byggt upp nästa. För även om jag vet att det kommer bli bra så är det en transportsträcka dit. Innan man får vänner, innan man hittar rätt, innan man har ett sammanhang. Jag vill ju det här, det vet jag. Jag kommer känna mig värdsvan, lycklig, modig och stolt efteråt. Men just nu känner jag för första gången på länge rädsla.