Sommar på riktigt
Jag vill spela piano igen. Skriva, läsa, känna in och sjunga ut. Jag vill skriva mer, och redigera. Lyssna på Winnerbäck och gå igenom min bok och läsa det som om det faktiskt var en riktig bok. För jag har ju skrivit en bok nu. Jag vill möta människor omkring mig och dela skratt och verkligen våga tycka saker och prata om det omöjliga. Jag vill doppa tårna i det iskalla vattnet, och gå barfota i det stickiga gräset så att jag får sommarfötter, och spela fotboll tills jag är helt slut, och åka longboard. Jag vill ta det där fotot.
Och jag träffar så mycket människor som jag tycker så mycket om, och jag gör så mycket saker jag trivs med. Jag är ledig, för det har jag själv sätt till, och jag kan vara ledig på riktigt. Utan ångest, för det håller jag på att lära mig. Och jag njuter av värmen och tar varje solstund jag får. Och jag njuter av mat och av fika och av goda drycker. Och jag njuter av sällskap av goda vänner, för jag omger mig med folk som jag mår bra av. Och jag njuter av att vara alldeles stilla på den plats jag är nu och ha paus. Och av att jag sedan ska ut på mitt största och mest skrämmande och allra mest spännande äventyr hittills.
För det är sommar, det är varmt och ljust, och jag har så mycket energi. Så mycket liv. Den räcker inte till för att hjälpa alla andra jag skulle vilja hjälpa förstås, men den räcker och blir över för mig och så att jag kan dela med mig. Så jag delar allt jag kan, och jag njuter allt jag kan, och jag sparar små minnesbilder att plocka fram sen. För nu är det verkligen sommar.
