Dansar fram

Det regnar utanför caféfönstret, men det är ganska fint. Det började regna när jag var på väg hit, utan jacka eller paraply, men det gjorde inget. Det kändes ganska skönt faktiskt, känner du igen den känslan?

 

Å ena sidan känner jag mig så otroligt förvirrad. Vad är det jag ska göra i livet? Vart är jag på väg när jag reser? Vad (coh vem) väntar på mig när jag kommer hem igen? Vad vill jag satsa på? Det är mycket som är lämnat öppet, många oskrivna blad.

 

Samtidigt känner jag mig ganska säker och lugn. Jag har lärt mig mycket om vem jag är. Jag har börjat hitta sätt att leta efter saker. Jag börjar förstå vilken typ av vägar jag ska hålla utkik efter, och det känns inte längre jobbigt att jag inte planerar att ta autobahn.

 

Ibland när de försöker trösta mig så händer precis motsatsen. De säger "du kanske kommer på att du är som oss, sen, när du blir lite äldre" och jag inser att nej, det gör jag nog inte. De säger "du hittar nog rätt snart", och jag tänker att nej, inte rätt som ni hoppas att jag ska. Då ringer jag min vän och säger "de känner inte mig" och han svarar "nej, men du känner dig själv. De vill väl, fast de inte riktigt förstår", och sedan känns det inte så särskilt jobbigt det heller.

 

Någonstans där började det regna också, fast jag inte hade något skydd, men det kändes ganska bra. Det passade liksom på något vis.