Dansar fram

Jag klev på planet till Tyskland och satt där fullständigt nöjd med livet. Det kom ingen panik som jag hade väntat mig. Inga vad-har-jag-gett-mig-in-på-känslor. Någon gång kommer de kanske, eller inte.

 

Jag insåg på förmiddagen idag att jag inte hade någon karta som visade hur jag skulle ta mig från tunnelbanan till hostlet, så jag googlade lite men hade ju ingen skrivare, så fick rita av kartan för hand.

 

Insåg sedan på planet att jag inte hade kollat upp hur jag skulle komma till den där tunnelbanan från flygplatsen, men det skrämde mig inte. Jag är nog rätt orädd av mig tror jag. Så när vi landade och jag hade fått mitt bagage hittade jag en informationsdisk och sedan en biljettförsäljning och sedan en stämplingsautomat och sedan en plattform.

 

Så kom jag fram hit. Strax före elva på natten klev jag upp ur Friedrichstrasses tunnelbana. Det var mycket folk ute. Som det ska vara i Berlin. Folk som stod i kö till bion, folk som stod på en uteservering och drack öl och åt pizzaslice, folk som cyklade. Neonljusen glänste i vattnet. Jag hittade fram till den halvlilla halvmörka gatan med "Baxpax downtown hostel". Vilket namn.

 

Fast hostlet känns riktigt bra! Har ett rum med fem andra tjejer. Har en bar med en trevlig bartender. Har väldigt trevlig personal som jobbar dygnet runt. Ligger centralt. Har nu bäddat min säng så tyst jag bara kan i mörker, eftersom den som sover under mig redan sov. Imorgon ska jag nog kika runt lite härikring. Nu ska jag snart sova, när jag låst in mitt pass och lite sånt. Och sedan vakna i Berlin. Gaaalet. Det känns fint.