Dansar fram

- Vad var det du föll för först, frågar jag.

- Tja, säger han, jag vet inte. Det är svårt att komma ihåg vet du.

- Ja, men om hon var så mycket yngre (6 år, han var 21 och hon 15 år när de träffades) så måste det ju vara något speciellt med henne som gjorde att det ändå var henne du föll för.

- Ja, det var ju inte åldern som avgjorde, det var ju hur hon var som person.

Han funderar ett tag och återkommer lite senare till ämnet.

- Hon var livlig och initiativtagande. Jag trodde att det nog skulle hända mycket kul med henne och det hade jag ju rätt i, hon är snabb att göra saker medan jag är ganska trög.

 

Jag har träffat min farmor och farfar idag, de har varit gifta sedan farmor var 18 år gammal och idag är hon... jag tror hon är 83, för han är 89 tror jag. Det är ganska häftigt att de fortfarande är gifta, eller framförallt att de fortfarande mår bra av att vara gifta. De har växt ihop, levt ihop, upplevt allt det bra och allt det dåliga ihop och på något sätt har de lyckats dela det med varandra. Såklart finns det sidor som de kunde önska bort hos den andra, de kan vara lite småbittra över att den andra aldrig lär sig att stänga köksskåpsdörrarna efter sig eller att den andra fortfarande jobbar, men i allmänhet är de lyckliga av varandra. Glada att de äntligen har lärt sig att laga mat ihop i köket. Lyckliga att de fått fyra barn som vuxit upp och fått barn. Nöjda att de har ett landställe att åka till på somrarna. De har det där som jag egentligen aldrig har tänkt att jag kommer att få, som jag inte ens satsar på, för att jag inte tror att det finns om man inte har en jävla tur. De hade en jävla tur, eller något. De bevisar i alla fall att det kan finnas och det är jag lycklig över.

 

De visade ett fotoalbum som de gjort om sin förlovning, klädda i supervackra kläder, unga, friska, hoppfulla. Vi pratade om hur det var att vara ung idag, och i deras ålder med för den delen. Vi åt alldeles för mycket mat.  Vi skrattade mycket. Och jag gick därifrån lite lyckligare än jag kom.