Dansar fram

- Vad var det du föll för först, frågar jag.

- Tja, säger han, jag vet inte. Det är svårt att komma ihåg vet du.

- Ja, men om hon var så mycket yngre (6 år, han var 21 och hon 15 år när de träffades) så måste det ju vara något speciellt med henne som gjorde att det ändå var henne du föll för.

- Ja, det var ju inte åldern som avgjorde, det var ju hur hon var som person.

Han funderar ett tag och återkommer lite senare till ämnet.

- Hon var livlig och initiativtagande. Jag trodde att det nog skulle hända mycket kul med henne och det hade jag ju rätt i, hon är snabb att göra saker medan jag är ganska trög.

 

Jag har träffat min farmor och farfar idag, de har varit gifta sedan farmor var 18 år gammal och idag är hon... jag tror hon är 83, för han är 89 tror jag. Det är ganska häftigt att de fortfarande är gifta, eller framförallt att de fortfarande mår bra av att vara gifta. De har växt ihop, levt ihop, upplevt allt det bra och allt det dåliga ihop och på något sätt har de lyckats dela det med varandra. Såklart finns det sidor som de kunde önska bort hos den andra, de kan vara lite småbittra över att den andra aldrig lär sig att stänga köksskåpsdörrarna efter sig eller att den andra fortfarande jobbar, men i allmänhet är de lyckliga av varandra. Glada att de äntligen har lärt sig att laga mat ihop i köket. Lyckliga att de fått fyra barn som vuxit upp och fått barn. Nöjda att de har ett landställe att åka till på somrarna. De har det där som jag egentligen aldrig har tänkt att jag kommer att få, som jag inte ens satsar på, för att jag inte tror att det finns om man inte har en jävla tur. De hade en jävla tur, eller något. De bevisar i alla fall att det kan finnas och det är jag lycklig över.

 

De visade ett fotoalbum som de gjort om sin förlovning, klädda i supervackra kläder, unga, friska, hoppfulla. Vi pratade om hur det var att vara ung idag, och i deras ålder med för den delen. Vi åt alldeles för mycket mat.  Vi skrattade mycket. Och jag gick därifrån lite lyckligare än jag kom.

Haft en alldeles fantastisk kväll på The Hives-koncert. De är riktigt bra live och deras musik är underbar, jag får så mycket danslust och skrattlust och blir alldeles glad. Det var avslutning på Gröna Lund-sommaren, efter många olika slags koncerter där kändes det här som det rätta slutet. Publiken var stor, scenglädjen större och mitt humör på topp. Regnet öste när, nästan hällde ner, och någonstans i vattenfallet stod vi ihoptryckta med ett leende på läpparna, jag och Jessica på mitt jobb och hennes vän (förhoppningsvis snart även min vän) Ida. VI var dyblöta och det rann om oss samtidigt som det aldrig tycktes ta slut från himlen, men på något vis märkte jag det knappt. Kanske för att jag redan var så blöt att några fler droppar inte gjorde så mycket, eller kanske för att man glömmer allt annat när man uppslukas av livemusik. En toppenkväll helt enkelt. Tack för den.

Vi har likadana klockor. Vi visste inte om det när vi köpte dem, det var ett par månader mellan våra köp men vi hade inte sett den andras klocka. Trots det, så valde vi exakt likadana klockor. I en värld med många olika klockbutiker, med många olika stilar, med olika kvalité och utseende och pris så valde vi precis samma. För att vi känner varandra? För att jag har tagit efter honom? Jag vet inte varför, men det väcker ett glatt skratt hos mig.

Jag känner för att skriva men vet inte riktigt vad. Jag skriver mer än jag gjort på länge, men det är inte riktigt texter som platsar här. Jag försöker hitta förklaringar till varför saker har varit som de varit, hitta vem jag vill vara den närmsta tiden och nya sätt att ta sig fram nu så att jag lärt mig något av det som varit hittills. Det kanske låter deppigt, men känns snarare trevligt, det finns tid att tänka liksom. Möjlighet att förändra. Mitt liv, i mina händer.

 

Stockholm är vackert som alltid, löven börjar bli gula här och några har fallit ner till marken. Jag myser av att ta på mig en tjocktröja om kvällarna, men räds åt kylan när jag fryser genom jeansen på morgonen på väg till bussen.

 

Jag funderar på att börja i kör, för att möta lite folk. Jag försöker komma igång att träna, men det går segt, som alltid. Jag har lite grann kontakt med lite vänner som jag hoppas att jag inte ska tappa kontakten med. Jag har haft en superskön helg med vila, lugn och ro, lite god mat och lite trevligt sällskap.

 

Så vad blev det nu jag skrev? Mest ingenting. Eller lite tankar, kanske man kan kalla det. Det känns bra i alla fall, trots att löven gulnar. Jag är inte rädd för att vintern kommer, allting känns liksom lugnt.