Dansar fram

Man sårar någon som betyder så mycket att man sårar sig själv. Den ena får nog, vad får den andra? Den ena ger upp, den andra hade kanske redan gett upp. Det finns inga svar att hitta på frågor som inte går att svara på, men man ställer de ändå. Varför? Varför inte? Varför nu? Varför så? Varför vi? Om man inte kan ställa de till den andra så ställer man de till sig själv. Det ekar av ord i alla rum, vart jag än går. Det verkar som om jag är den enda som hör de, men jag vet att andra ser. Mitt ansikte är som en text. Ord efter ord kommer fram, men vad är sammanhanget? Ett leende, ett skratt, en klump i magen, en förvirrad åsikt, ett minne av en strand, en låt som hjälper lite, ett hopp om att det blir bättre nu. Orden och intrycken flyger förbi i mitt huvud. Jag är inte arg, jag är bara stilla. Fokus ligger vid alla frågorna. Varför?