Dansar fram

Nu är jag i Rättvik, hos min kära vän Frida, och passar även på att hälsa på folk på stiftsgården. Det är lite märkligt att vara tillbaka här. Det var över två år sedan sist och då hade jag en sån speciell relation med den här platsen som jag nu liksom inte har på samma sätt. Är det inte konstigt att man kan ha en relation till en plats? Till Rättvik kom jag när jag var ganska osäker på mig själv och blev lite mer säker på vem jag var och vad jag ville. Hit flydde jag många helger under en jobbig vårtermin i skolan, här var jag under de flesta somrar i min tidiga tonårstid, här kysste jag min första pojkvän och lärde känna några av mina allra bästa vänner. Det är en hel del minnen som kommer tillbaka. Sedan slutade jag åka hit. Kanske för att jag hade så mycket annat på gång, kanske för att jag inte hade samma behov av att komma hit, kanske för att jag hittade mig själv mer, kanske för att några av mina vänner började tröttna på den här platsen eller kanske för att det bara inte blev så. Det beror lite på hur man vinklar det. Och nu är jag ju egentligen inte här på riktigt, jag hälsar ju liksom bara på och är inte på något läger, men det är ändå en hel del att smälta. Platsen är så lik, lägren de samma, det är så många av människorna som jag känner igen. Det är en mycket konstig känsla måste jag säga. Men en bra känsla ändå. Frida och jag har det väldigt trevligt när hon är ledig. Vi berättar om våra liv sen sist, pratar om intressanta ämnen, dricker te, promenerar och bara är. Det är väldigt skönt att åka bort ett tag och bara vara någon annanstans ett tag. Så kan man uppskatta Stockholm sen igen när man kommer hem. Har även kommit på fem saker att lägga till på min lista att-göra-före-jag-dör. Listan heter egentligen inte så, men jag tror att ni lättast förstår vilken slags lista jag menar ifall jag beskriver den med de orden. De fem sakerna är i alla fall att åka på en cykelsemester genom minst tre länder, gå på riktiga oktoberfest i Tyskland, stå på en vulkan, sova i en sovsal och lifta.