Dansar fram

Idag har bilderna kommit som jag framkallade från 2011 för att sätta in i fotoalbum. Jag sitter och sorterar dem, kollar igenom dem och minns. Det är en väldigt speciell känsla att se någon slags sammanfattning av ett år i ens liv. Det finns så många bilder från storslagna stunder, Maggiokoncerten, irländska pubar, julbalen, Fridas student, thailandsresan. Men det finns också så många bilder på nästan ingenting, på min vardag, som rör mig minst lika mycket. Den där supervackra bilden på mig och Hanna i sundsvall med ett tunt snötäcke över oss. Den där bilden där David skrattar så ärligt att jag nästan får lite ont i magen av att titta på bilden, för jag kan se hur kul vi hade när jag tog den. De där bilderna tagna i skolkorridoren, på tåget till Stockholm ännu en fredag, hemma i köket och så vidare. Att se alla bilderna gör mig lycklig över allt jag gjort, lite sorgsen över det som gått förlorat, tacksam för det jag fått och mest… förundrad. Tänk vad man kan fånga med en bild.