Dansar fram

Hon vet vad som räknas, hon vet vad hon vill. Hon vet vad som är och hon vet vart hon ska. För pappa gör så och mamma gör så, och det var faktiskt vad fröken sa. Jag ser henne dansa från ytterdörren coh ut, jag ser henne obekymrat lämna dagistidens slut. Hon är redan på väg, man undrar vart hon ska. Det var kalas någonstans, det lät visst kalasbra. Dansa min vän, dansa så fint, så länge jag kan ska jag skydda din musik. Dansa du fina, dansa både hit och dit, jag håller ytterdörren öppen tills du återvänder hem.

Hon sa att det räckte för idag. Hon sa att hon hört nog. Vad var det jag sa som fick det att gå över gränsen? Vad var det jag sa som jag nog inte borde sagt? Jag vet att vi bråkade, men bråk är väl bara bråk? Jag vet att jag svek, men vi har väl svikit förut? Vad var det jag aldrig förstod?

Det är lätt att det går för långt. Man ska så mycket, måste så mycket, vill så mycket. Det är lätt att tiden inte räcker till. Det går bra, ett tag, men inte i längden. Man kan inte alltid ha saker man måste göra. Man kan inte alltid ha ett späckat schema. Man kan inte alltid "inte ha hunnit". Det måste bli en skillnad. Men hur förändrar man det som är ristat i sten? Man måste göra vad man vill. Man vill göra vad man måste. Man vill ha gjort allt, även det man kanske inte vill. Man vill vilja det man förväntas. Det måste bli mindre måsten. Men vilket krav ska man skippa? Vilken vilja ska man välja bort? Vilken förväntan ska man svika?

Jag har aldrig fastnat för Melissa Horns musik tidigare. Den här hösten kan jag inte sluta spela den. Ibland behövs det. Ibland behöver man få lyssna på andras röster och bara ibland själv säga något. Ibland handlar allt om just det som ingen annan vågar prata om, men som man hör i en låt. Ibland kan en artist viska sådant som ingen skulle våga säga högt. Ibland finns det mellan raderna. Just nu lyssnar jag för fullt. Om och om igen. Låt efter låt. Inte för att jag söker efter ord som ska beskriva, utan bara efter de där tonerna som är så intensiva att de känns som själva hjärtat.

Jag såg en fjäril här idag. Jag hade nästan glömt att de fanns, det var så länge sen. Man kan undra var de tar vägen, den där tiden när de inte syns. Går fjärilar i ide? Eller är det bara vi som inte ser dem, kanske blir vi blinda för ett tag. Vart tar fjärilar vägen när september kommer? Vart tar fjärilar vägen när luften ser tom ut? Vart tar fjärilar vägen när man inte riktigt orkar leta efter dem? Vart tog du vägen? Jag saknar dig. Du förstod alltid att det inte är fjärilar det handlar om.

Be mig inte att förklara, jag har ändå slut på ord. Det var någonting jag försökkte få fram som någon annan aldrig hörde, så orden virvlade mest runt. I timmar. så tog rösten slut. Jag har ingen sorg i det. Faktiskt ganska skönt att slippa prata. Faktiskt ganska värt att slippa försöka. Det var kanske meningen, kanske var det nu dags att ge upp. Kanske behöver jag inte kämpa för det något mer. Det finns en massa annat att lägga tiden på. Det finns en massa annat som jag faktiskt vill göra. Det finns en massa andra som jag ska berätta vackra historier för, när jag återhämtat mig om ett tag.

Man vet aldrig vart kvällen för en. Inatt förde den just oss just hit. Vi delar inte vår historia. Vi delar inte våra känslor. Vi vet inte vad den andra bär på. Men vi delar våra tårar. Just ikväll, är det just vi, just här och tårarna får rinna fritt. Som vattenfall. Fria, forsande, vilda och ostyrliga och ändå på något vis, alldeles rogivande.