Dansar fram

Vi bär alla på våra bagage. Tankar som tynger våra hjärtan, lik gömda i våra garderober, rädslor som återkommer natt efter natt. Vi bär alla vårt bagage, det är nackdelen med erfarenhet.

Jag vill framåt, så jag går trots tyngden på min rygg. Jag vill finnas och vara, så jag får lära mig att leva med det som är svårt. För i längden blir det en väldigt liten del av allt det stora och vackra, i längden minskar det. Blir en prick i sträcket som fortsätter bakom pappret.

Men jag vet att jag alltid kommer att bära det när jag ser på dig. Jag vet att min bild av dig alltid kommer vara påverkad av vårat förflutna. Jag önskar att det inte vore så, jag önskar att vi kunde glömma, men jag kan inte. Förlåta, men inte glömma. Så någon gång ibland minns jag allt du sagt och inte sagt. Någon gång ibland måste jag stänga dörren mellan oss och säga att jag inte orkar. Och sen måste jag kämpa för att inte låta den sorgen förstöra det som vi nu bygger upp mellan oss.

Tiden läker sår, men bagaget bär man alltid med sig. Det är så det är. Bara att hoppas att det i längden blir en väldigt liten del av allt det vi sedan får ihop.