Dansar fram

Oktober. Vad väcker det för minnen? Jag ser en kopp te framför mig. Jag ser mig själv krypa ihop framför tv:n och luta mig tillbaka gömd i en amerikansk komedi.

Jag ser höstlöv i alla dess färger och asfalten som rör sig under mina fötter när jag går till bussen blåsiga mornar. Jag ser tystheten lägga sig över staden och allting liksom sjunka ihop. Det är snart vinter och folk börjar dra sig inåt och njuta av världen från sitt fönster där de står och tittar ut medan pojkvännen står bakom och stilla andas in lukten av flickvännernas hår. Lägger armen runt dem och berättar något snällt. Tjejen ler. Vänder sig om. Och det är hela världen hon ser.

Tiden. Det har gått så snabbt på något sätt. Om två veckor har halva terminens skolveckor redan varit och det känns inte som om hösten har kommit riktigt än, inte som om den har börjat. Samtidigt är det på något sätt så att det har gått så otroligt långsamt. Det var bara ett år sedan förra hösten. Det var bara två år sedan den innan dess. Och tänk allt som har hänt.

Vad vill man hinna med? Vad är viktigast? Vad är häftigast?