Först att lägga på
Och jag stängde snabbt av telefonen efter att ha sagt hej då, trots att jag egentligen ville sitta kvar och lyssna till tystnaden efter samtalet. Men jag orkade inte, jag förstod att jag bara inte skulle klara av, ifall även han satt tyst kvar bredvid. För jag skulle aldrig ha funnit styrkan att sedan lägga på efter att återigen höra honom andas och tyst vänta på vem som skulle säga första ordet. Och jag skulle inte klara av smärtan som skulle infinna sig om han efter en sådan tystnad och öppenhet la på, för det skulle skära i mig. Så trots att jag knappt kunde röra mina fingrar la jag på och trots att jag sedan inte kunde göra någonting ett par minuter efter denna ansträngning såg jag ingen annan utväg. Jag var bara tvungen.
Kommentarer
Trackback
