Dansar fram

Som vissa av er vet så har jag nu skrivit klart min bok/novellsamling/diktbok och delat ut den till mina närmaste vänner och min familj. Här kommer två korta utdrag ur den.  Hoppas att ni finner det värt att läsa och att ni tycker om mina texter.

Klockan är för mycket

  

Det är för sent. Klockan är för mycket. Det går inte att göra något denna tid på kvällen. Bara väntan finns nu kvar. Ångern finns att möta. Mardrömmar gömmer sig bakom alla hörn. Man kan lyckas undvika dem, man kan stöta på dem. Kanske är det slumpen som bestämmer.

När man är två finns det så mycket mer att se och uppleva. Då kan inte klockan bestämma över en. Då kan inte anseenden hindra, för man är alltid två som möter orden. Då kan inte solens punkt förändra vad som händer i mitt liv. När man är två kan man alltid utmana natten och ta överraskande steg. Då är inte ens natten läskig mitt inne i en mörk skog.

Men mitt i natten är varje ensam själ liten. Då finns ingen ålder som kan hindra och inga erfarenheter som kan överglänsa. Möter man drömmarna är det bara att backa. Kommer ångern är det bara att vänta. Vad mer finns att göra?

Jag längtar efter en man som kan skydda mig. Inte för att han är stor och stark. Inte för att han är man. Inte för att han är äldre. Bara för att vi blir två då. Två som tillsammans kan krossa ångern. Kan gå över de farligaste ängarna under nattens timmar. Vi är ju ändå två.

I tvåsamheten, i en bra tvåsamhet, finns inte de mörka ängarna. Inte i den oskyldiga tvåsamheten. Inte i den vi brukade ha. Inte i den som hon, min vän, aldrig haft. Hade jag fel om den? Fanns den inte? Att du och jag trodde att tryggheten fanns i att vara två, var det bara lurendrejeri? Kanske vet hon som säger att kärleken inte vinner över rädslan. Kanske vet vi som säger att den gör det. Jag dras mellan svaren. Hoppas på det bästa.

Stjärnorna lyser på dig

  

Jag sitter inne och skriver på min dator. Jag blickar ut i mörkret, ut i naturen denna natt. Jag ser inte om stjärnorna lyser. Kontrasten mellan ljuset här inne och mörkret där ute är för stor. Men jag blir inte rädd för mörkret, jag blir inte rädd av att inte se ljusglimtarna för jag vet att de finns där ute. Oavsett om de syns just nu eller inte så lyser stjärnorna. Och det, min vän, är inget vi kan påverka.

Du är så långt bort i natt. Du är så väldigt långt bort från mig och jag saknar dig. Stjärnorna som lyser över mig här och nu lyser även över dig. Det är min tröst: även om du känns långt borta för mig så är detta avstånd ingenting för stjärnorna. För dem är vi så nära varandra att de inte ens kan se skillnad på dig och mig och alla andra så här nära varandra. Vi är bara två varelser nere under deras vakan.

Sover du i natt? Jag har inte kunnat somna än, men jag ska snart försöka igen, det börjar bli dags. Tänker du också på mig ikväll, såsom jag tänker på dig? Jag vet inte svaret, men jag vet vad jag hoppas på. Jag borde inte hoppas, men jag gör det ändå. I vilket fall så vet jag att du vilar tryggt i natt och det gör mig lugn. Oavsett var dina tankar är, oavsett dina drömmar så är det inte mörkt runt omkring dig. Monstren under sängen har blivit bortkörda. Ljuset finns där, även om varken du eller jag ser det just nu. Stjärnorna glimmar till.