Dansar fram

När mörkret faller
och natter lägger sig som ett täcke runt omkring mig.
Kryper du nära då?
Delar du mitt täcke?

Himlen är den samma över hela jorden,
svävande, ett intet, ngåot som inte går att ta på,
men på något sätt ändå som en lugnande kudde att luta sig mot.
Den är bara så långt bort.
Kan jag inte få luta mig mot dig under himlen?

Mina ord börjar bli flummiga,
mina linjer otydliga.
Jag pratar men folk tycks inte riktigt förstå,
som om mina ord är ett chiffer fast omöjligt att lösa.

Jag tror att allt jag förösker få fram är att jag har en önskan.
Jag har hört att man får ha sådanna såhär nära jul.
Jag har en dröm om att en kväll
få bli omhållen av dig.

Det kanske aldrig händer,
det går väl inte att veta.
Och ingenting verkar vara som man tror,
så det är kanske inte så fel att jag inte vågar tro.