Åh. Vilken helg.
I lördags åkte jag hem till en vän för att äta middag och sova över. Det var riktigt mysigt, åt grillat för första gången detta året, satt och pratade riktigt länge och skrattade.
I morse åkte jag till farmor och farfar och det var så mysigt! Vi åt farmors pannkakor och kollade i gamla fotoalbum. Det var så häftigt. Farmor var så vacker, det bara lyste på henne och farfar stod bredvid och såg ut som om han aldrig ville tita på någon annan.
Och nu låter jag töntig, men, alla människor på bilderna såg ut som i filmer! 40-talskläder, stora leenden och segelbåtar ute på havet. På vissa sätt var det verkligen en helt annan tid.
Min systers bästa vän som nu bor i Frankrike i ett halvår är nu hemma och hälsar på en vecka, så vi åt middag ihop. Jag har verkligen saknat henne och vi hade så mysigt!
Min farmor sa något i helgen, ett gammalt ordspråk, som jag tyckte var så himla bra på något vis.
"Möten och avsked är livets gång, avsked och möten är hoppets sång."
Det är något att tröstas av. När man saknar sin systers bästa vän.
Just nu sitter jag i min stora, blå soffa och skriver på min nya dator. Dvd:n spelas Friends och vänta... åh! Mike håller precis på att fria till Pheobe. Förlåt mig, men jag älskar Friends. Det är så naturligt och fint på något vis.
"-I love you.
-I love you more.
- Not possible. "
Mycket bra program. Och mycket bra helg. Precis vad jag behövde.
