Dansar fram

Det finns vissa människor i mitt liv, vissa vänner, som jag möter alldeles för sällan för att de bor ganska långt bort. Vi kämpar för att ses och det blir av, har man tur och arbetar hårt kan det bli av så oftasom fem gånger på ett år. Det är jättebra med tanke på respengar, hitta en helg som passar båda, stress i skolan och alt annat som kan ligga ivägen... men ibland känns det som om det är rätt elakt av livet att låta folk som vi älskar så mycket vara så långt borta från oss så länge. Då undrar jag hur vi ska kunna hålla kontakten under en längre tid...

Sedan kommer det där sms:et med de snälla orden, vykortet som talar om att den personen älskar just mig, den lilla kommentaren på ett blogginlägg som man inte trodde någon i världen skulle orka läsa eller det där tällfället då man ses och så inser man att det är värt det. Avstånd kan hålla människor isär men det kommer inte att förstöra våran vänskap. Inte om vi vill fortsötta vara tillsammans. Och kanske, så småning om, att vi till och med kommer att bo närmare varandra. Jag hoppas på det. Men framförallt hoppas jag att vi ska fortsätta vara vänner riktigt länge, för du betyder mycket!