Två sorters mörker
Ibland är mörkret det vackraste man har sett, andra gånger är det bara hemskt och otäckt.
Jag har jobbat ganska mycket på min bok under helgen. Det är en blandning av dikter och noveller som jag skrivit under sommaren. Den handlar till viss del om mörkret och natten, och vad dessa två saker gör med människan. Hela boken handlar inte om det, men det är ett av nio kapitel kan man väl säga...
Den handlar en del om kärlek också, såklart. Det är nästan oundvikligt att skriva om kärlek när man gillar att skriva, därför att kärleken hela tiden är en del av våra liv. Igår såg jag på Pretty Women, igen. Jag har sett den många gånger förut, men jag tröttnar aldrig på den. Kanske är den scen som jag tycker allra bäst om den när Julia Roberts sitter i bilen och just har fått sitt hjärta krossat. I bakgrunden spelas "It must have been love". Känner du igen dig? Jag känner igen mig, läskigt mycket. Det är aldrig lätt att göra slut, aldrig lätt att lämna, aldrig lätt att lämnas.
Men det finns olika sorters mörker. Det finns den sorten som bara gör ont, den du ser till exempel då när ditt hjärta just krossats. Och det finns den sorten som du faktiskt kan tycka är vackert. Den du ser soluppgången i.
Ibland är mörkret bara hemskt och otäckt, men andra gånger är det det vackraste man sett.
