Dansar fram

Idag åkte min kära vän hem från min stad, det var synd för det är en himla go tjej vi pratar om. Men tiden kommer och tiden går, som jag har sagt förut. Men vi har haft himla mysigt ihop, pysslat (julklappar), shoppat och sett på alla möjliga bra filmer, Masjävlar, Så som i himlen, Love actually, och många fler.

Idag var jag tvungen att gå upp kvart över sju för att hon skulle hem och det var inte gott, men dagen blir ju längre i alla fall.

Så när bussen hade gått gick jag ut och gick. Det var fruktansvärt kallt ute men så otroligt vackert. Jag går ut och går alldeles för sällan och jag hinner liksom glömma mellan gångerna hur fantastiskt fint det är här i världen. De små dammarna med änderna, träbroarna över dem som bara är en meter breda, de röda och orangea träden och det alldeles stilla vattnet, det är så att man får ta ett djupt andetag för att liksom få i sig allt det vackra.

Eftersom våran dator nu helt har gett upp tänkte jag gå till biblioteket och skriva lite därifrån, men de visade sig öppna tio så jag hade en timme att spendera på stan - utan öppna butiker. Eftersom det var alldeles för kallt att stå still och jag inte hade några pengar på mig så tänkte jag att jag får väl gå och se var jag hamnar. 

Jag hamnade i domkyrkan. Det är en otroligt fin plats. Det händer att människor frågar vad religion ska vara bra för. Om så religion bara var till för att bygga kyrkor så skulle det räcka som andledning. Att människor byggt dessa enorma hus och prytt dem med sina finaste ägodelar, satt dit hundratals stolar och sedan låtit dörrarna stå öppna för vem än som vill in. I tystnad och i prat, är alla välkomna.

Man måste man inte tro. Jag själv är inte helt säker på vad jag tror om Jesus och bibeln och kyrkan och dess sätt att vara och möta människor. Men en sak som jag är helt säker på är att kyrkor kan vara riktigt bra. Tron kan hjälpa människor så ofattbart mycket.

Det finns en bok i våran domkyrka som är till för böner. Den ligger i en liten inåtbuktning i väggen bredvid ett tänt ljus. Dit får vem som helst komma och skriva ner en bön. Där kan man läsa om människor som ber om att få komma ur drogproblem, barn som ber om att få tillbaka sina döda husdjur, människor som gjort slut med någon, familjer som har det svårt och om människors tacksamhet. Det är rörande att se hur vackert folk skriver när de öppnar sig. Det är, i alla fall för mig, helt otroligt att få läsa om andra människors djupaste önskningar, utan att behöva möta dem, utan att behöva ta ställning, bara läsa och få känna efter hur allt egentligen känns. Be en bön du också, oavsett vad elelr vem du ber till. Det underlättar ibland.

I kyrkan finns just nu också en utställning av en mycket känd fotograf, Elisabeth Ohlson Wallin. Hon har med hjälp av en skola fotat jesu liv genom att fotat mobbning. Bra bilder. Och till varje bild kommer ett litet citat. Jag kommer inte att visa er bilderna, men jag skulle vilja dela med mig att två citat.

"Dom skrattar inte längre, viskar inte ens bakom ryggen. Ändå slits man i stycken."

Mobbning sårar. Även efteråt.

"Hon får skylla sig själv. Ingen hörde hennes nej."

I våldtäktsfall pratar man ibland om att flickan, offret, inte sa nej, att hon inte talade om att hon inte ville och därför är det inte killens fel. Det är aldrig offrets fel. Det är aldrig offrets fel. Det är aldrig offrets fel.

Likaså i mobbning säger man ofta att den som blir mobbad tycker att det är kul. Att bli slagen, spottad på, kränkt och få höra ord som sårar är tydligen roligt, för det hävdar många människor att offret tycker. De säger att de aldrig hörde offret säga nej, och de såg ju faktiskt på.

Dessa människor som ser på är otroligt rädda för vad de ser. De säger att offret är med på det, tycker att det är kul, för att liksom ursäkta att de själva inte gör något. Det är inte okej att ursäkta så. Offret vill aldrig, det är det som gör dem till offer. Och offret säger alltid ifrån, med ord eller handlingar eller med blickar. Oavsett om den som blir mobbad skrattar eller ej är det aldrig kul att bli slagen. Det är därför det finns en sådan slagkraft i orden "Hon får skylla sig själv. Ingen hörde hennes nej". Offret sa nej, det var bara det att ingen ville höra för det skulle betyda att de var tvungna att ingripa.

Jag mötte en man med hund på min promenad. Hunden kollade på mig redan från tjugo meters håll, vilket gjorde mannen lite förvånad för hunden brukade inte bry sig så mycket om människor de möter när de är ute och går. Jag väljer att ta det som en komplimang.

När vi kom nära varandra började hunden nosa på mina ben så jag frågade om jag fick klappa honom. Det var en jättefin vit hund. Mannen berättade att han var gammal och att de varit på väg att avliva honom ett par gånger men att han alltid bättrat sig och att de låtit bli, men att det snart var dags för honom att få vila. Jag klappade hunden en stund och pratade lite med mannen. Det var en så fin stund och en så snäll gammal man. Och det får mig att tänka, trots all mobbning och annat jobbigt i världen, att livet är värt ändå. Livet är så mycket värt. Livet gör livet värt att leva. Bara lyckan i att få se en sådan här morgon, vara ute på en så vacker promenad och prata med någon som man aldrig mött förut, är fantastiskt.

Jag såg två ekorrar också, och en fin svart fågel. Och så kom jag till kyrkan förstås. Så det var en väldigt bra morgon.

Jag skulle vilja lämna två saker med dig som läst innan jag går.

Ha det bra, njut av livet. Ditt är nu.

Och så min bön idag,

Vad du önskar ska du få.

Den du efterlängtar ska komma till dig.

Det du ber om, hör en större kraft.

En vuxen håller dig, sitt barn, i sin hand.

Kärleken finns i dig, över dig och runt omkring dig.

Här är livet.