Jag har skrivit mycket men på andra håll. Efter ett långt uppehåll här kommer nu en dikt:
”När något gick sönder så lagade vi det.”
Det var min mormors uppmaning till mig.
Att ta tillvara på det som gavs en.
Att uppskatta, det hon ansåg vara, herrens gåvor.
Att inte slösa med det som var dyrbart i livet.
Att vårda och ta hand om, så att det goda fanns kvar.
”När något går sönder så lagar vi det.”
Jag lovade henne, i förtrolighet.
Jag lovade mig själv, genom en önskan.
Jag lovade dig, när vi möttes.
Jag krävde av dig, att du lovade tillbaka.
Gills ett löfte om det krävs fram?
Eller lovade du aldrig, fast jag hörde dig yttra orden?
”När något går sönder ska vi laga det.”
Vi lever i en tid då allting byts ut.
Vi stoppar inte sockor,
vi köper nya när det går hål.
Vi lagar inte mobiler,
vi byter upp oss.
Vi har inte flera sorters klister hemma,
produkterna är inte uppbyggda så.
Vi lagar inte relationer,
vi avslutar dem.
Fastän vi lovade.
Mormor, varandra och oss själva.
