Det du gör med mig
Din lena röst viskar vackra ord i mitt öra, men jag känner mig bara mer förvirrad av det.
Jag vet inte vad jag själv vill, och jag är inte säker på vad det är du söker.
Du ser på mig och jag känner din blick, men jag vet inte vad den säger.
Du rör vid mig, och trots att det stör mig så saknar jag beröringen så fort den avslutas.
Jag förstår inte mig själv när jag är med dig.
Men det känns som om jag finns lite mer då.
Sent en kväll inne från stan
Man kan flytta hur många gånger som helst, men man kan inte flytta ifrån sig själv.
Ibland är det min förtröstan i vardagen, ibland är det en sorg jag måste bemöta.
Jag känner mig lika vilsen nu som jag var då, men du säger att jag lär mig för varje dag.
Det enda jag verkligen har lärt mig, är att lyssna på sådana som dig.
I alla fall när du viskar med din lena röst, samtidigt som jag behöver tröstande ord.
Dags att skryta lite
Jag (som inte ens har läst på universitet!) blir uppringd av en vän för att hjälpa henne skriva sin universitetsinlämning. "För du kan ju sånt här", sa hon. Och det stämmer, jag kan sånt här. Inte "sånt här" som i ämnet, jag har aldrig studerat det ämnet. Men "sånt här" som i att skriva uppsatser. Jag är van att skriva, och jag har lätt att uttrycka mig, jag vet hur man formulerar en uppsats strategiskt och jag kan lägga fram för- och motargument så att man förstår bredden i uppsatsen och styrkan i tesen. Eller framförallt, jag kan strukturera upp saker och förstå när och hur man ska knyta ihop säcken. Så jag kan faktiskt bidra med en del och hjälpa henne utforma sin inlämning, vilket verkligen var oväntat för mig (som verkar vara den enda 93:an i hela världen som inte pluggar än, nästan, och som inte har en god bild av mig själv vad det gäller studerande) och det var precis den ego-boosten jag behövde just nu. Tror hennes samtal hjälpte mig nästan lika mycket som det hjälpte henne.
