Dansar fram

Det gäller att välja sina tillfällen och sina strider. Det gäller att läsa mycket, och skriva en del. Att lyssna mycket, och prata en del. Att ta för sig och bre ut sig där man känner att man har kompetens och något att tillföra. Att ta till sig och suga in där man inser att man har något att lära. Det gäller att inte ge upp. Det gäller att inte bli feg. Det gäller lika mycket att inte slå ner på sig själv. Det gäller att satsa det man har, och spela korten så väl man kan. Det gäller att inte bli ledsen på sig själv för att man känner alla känslor man känner. Att inte bli arg på sig själv för att man blir rädd, utan se styrkan i att kunna vara rädd och ändå våga agera. Det gäller att ta de kamper man behöver ta. Det gäller att ge sig själv vila när man behöver det. Det gäller så mycket, för att få det här livet att gå ihop. Samtidigt kan det inte bli så fel. Det handlar egentligen bara om att lära sig att leva med sig själv, och med världen omkring sig. Man gör så gott man kan. Det blir fel och då försöker man göra det rätt igen. Man sårar och då försöker man hjälpa till för att väga upp. Man blir sårad och då försöker man söka hjälp för att må bättre igen. Det är lätt att försvinna in i sin egen oro och tänka att varje litet beslut är avgörande, men det gäller att man lyfter ut sin lilla helhet in i en större helhet, och att man ser det stora spelet som man endast är en spelpjäs i och att den lilla vardagen är en del av all världens möjligheter.

Jag är i Oslo. Det är väldigt norskt och väldigt regnigt. Det största felet med Oslo är att det inte är Berlin. I övrigt är det nog en fin stad tror jag, och det kommer nog bli bra här när saker väl har rett upp sig lite. Jag har en bra start i alla fall, ett eget rum med en egen säng. Nu är det bara jobb som behöver fixas, och ett par vänner kanske. Allt har sin tid.