Pepp på livet
Jag är helt slut. På ett väldigt bra sätt, för jag är slut efter att ha varit ute och dansat hela natten. Tro det eller ej - om du sagt det för ett halvår sedan till mig hade jag aldrig trott på dig - men jag börjar tröttna på att gå ut. JAG. Tröttna på att gå ut. Det är galet. Men så är det. En kombinaiton av att man alltid kan göra det plus att jag gjort det så galet mycket plus att jag ändå inte kan hålla mig ifrån det. Typ som den här helgen när jag bestämde mig för att det fick räcka med en utgång i fredags då jag drack väldigt god whisky och kom hem vid tre på natten. Jag tänkte att jag behöver då inte klubba också, det kan få räcka den här helgen, eftersom jag varit ute så sjukt mycket senaste månaderna. Det höll lördag coh söndag. Sedan blev det måndag och helt plötsligt var vi ett gäng på åtta fantastiska personer som dansade till grymt bra musik och det fanns god dricka och jag hade kul, och då bestämde jag mig för att missa sista tunnelbanan för att dansa hjärnet och därefter sova fyra timmar hos Magdalena innan det var dags att gå upp igen.
Jag klagar inte, absolut inte, för det är fantastiskt att jag haft så många roliga utekvällar, och det är ganska skönt att få göra något så mycket att man blir lite trött på det. Det finns kanske inget annat som man kan göra som jag tycker är lika roligt som att dansa, och nu har jag fått gjort det så mycket att jag själv inte längtar efter det längre. Det är ju fantastiskt.
I övrigt är det bara åtta dagar kvar i Berlin och det är konstigt tycker jag. Förstår det inte. Börjar bli redo på något vis, eller snarare: börjar längta lite efter att vara klar med att fixa allt inför flytt + säga hej då till alla jag tycker om. Samtidigt kan man inte bli redo. Att lämna en plats man älskar, människor som betyder otroligt mycket för en och en tid som förändrat hela ens personlighet och ens syn på sig själv och världen. Som en person sa till mig idag: "Den tid du haft i Berlin har ju varit unik för hur ditt liv sett ut.".
Jag har aldrig mått så bra förut som jag mått det här halvåret. Så det är inte konstigt att det gör så ont att lämna. Jag försöker tänka att det är fint att ha något att sakna. Det stämmer, men det gör lika ont i alla fall. Så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. I lördags till exempel var jag tvungen att ta en paus, promenera en stund ensam, och sätta mig på trappan till Berliner Dom och se ut över min fina stad och bara vara ledsen.
Fast, med allt detta sagt, så får du som eventuell läsare inte tro att jag bara går runt och är ledsen. Oh nej! Det vore slöseri med Berlin-dagar! Nästan hela tiden gör jag något roligt och jag uppskattar verkligen det. Träffar människor jag tycker om och bryr mig om. Gör sådant som jag vill göra och ibland även sådant jag vill hinna ha gjort innan jag åker hem. Skrattar. Pratar. Promenerar. Äter våfflor och pannkakor. Dricker god alkohol. Dricker massa te och kaffe. Köper färdiglagad mat. Köper godis och chips. Diskuterar livet och den annorlunda livssyn som vi möts av när vi möter svenskar i Berlin jämfört med de flesta svenskar i Sverige. Diskuterar tyskarnas syn på saker, och andra folkslags syn. Sprallar runt. Dansar, som sagt.
Fick den finaste kommentaren av en vän i förrgår: "Agnes, du är jämt så pepp på livet". Det var fint sagt.
