Dansar fram

Å Laleh och Jonathan Johansson... 

 

Idag har varit en alldeles bra dag. Hoppas imorgon blir det med. 

Veronica Maggio, Säkert!, Miss Li, Winnerbäck, Håkan Hellström, Patti Smith, Anthony and the Johnssons, Timo Räisänen, Frida Hyvönen, Thomas Andersson Wij, Thåström och kanske har jag glömt någon mer viktig. Så många fantastiska låtar har ni gett mig, och några av alla mina lyckligaste stunder har jag haft när jag har hört er live. Man tackar man tackar.

Nu har jag klivit upp ett trappsteg på min tanke inför framtiden och det är så skönt!

 

När jag övningskörde pratade jag och Sven mycket om att det var med bilkörning som att klättra upp för en trappa. När man har klivit upp för ett trappsteg har man kommit väldigt mycket högre upp, och då är det inte alls jobbigt att stå kvar på den höjden, men sedan kan man stanna på sina trappsteg väldigt olika länge. Ibland superkort, ibland jättelång tid. Ibland kunde jag önska och vilja att jag skulle komma upp hela tiden och undra varför jag var kvar på samma nivå, men då var det bara för att jag ännu inte lyft foten upp på nästa steg för just nu håller jag på att gå på det här trappsteget och det var ett långt trappsteg så jag måste hinna fram till kanten på nästa steg innan jag kan kliva upp för den. (Om du har svårt att föreställa dig den här parallellen så föreställ dig att du är ungefär 2 centimeter stor och ska ta dig upp för en trappa i vanlig storlek, där vissa av stegen är långa och andra korta.)

 

Nu hade jag tänkt och tänkt och tänkt på den här grejen och jag kom ingenstans, medan jag jag blev allt mer medveten om att jag inte kom uppåt. Till slut tänkte jag att tänka mer hjälper inte, för tankarna bara snurrar. Så jag satte mig och skrev istället och jag skrev angående problemet, ganska mycket text, och det gick ju framåt (det gjorde det verkligen) men inte upp till nästa trappsteg. Så kände jag att nu kommer jag inte längre framåt genom att skriva längre, men jag vet ju att jag inte kan kliva upp förrän jag kommit fram till nästa trappsteg. Så jag ringde Sven, utan att egentligen veta vad jag skulle säga. För att lägga fram alla kort på bordet, berätta hur jag kände med att stå still och komma fram men inte upp och alla tankarna jag tänkt och vad texten jag skrivit handlat om och vad problemet i frågan gällde. Vi pratade 26 minuter, en del förslag han kom med var jättebra och andra ganska dåliga. En del frågor han ställde kom jag direkt på svar till och en del är obesvarade. En del saker löste vi och en del är inte lösta än, men plötsligt (efter 25 minuter och 14 sekunders samtal ungefär) så kom jag upp till nästa trappsteg. Plötsligt tog det här trappsteget slut. Jag hade gått så långt fram jag bara kunde, och då var det inte alls svårt att klättra upp för väggen (nästa trappsteg) för jag var ju framme vid den. Det var en så otrolig lättnad. Som om något lyfts från mina axlar. Som om luften inne i vardagsrummet var ren och inte kvav.

 

Jag vet att det är en lång trappa. Jag har ingen aning om vad som kommer visa sig under det här trappsteget, om det kommer vara långt eller kort eller något sådant. Men jag har precis klättrat över kanten och nu kikar jag mig omkring för här ser det helt annorlunda ut. Det är häftigt, verkligen.

Har köpt flyttlådor idag på ÖoB och traskat hem i snön med. Har skrivit en ny lista och lagt till saker på mina förra listor, ang. flytten. Vet att Emi tycker att jag gör för mycket listor men jag tycker att det är så skönt. Då hinner man tänka klart alla tankar, man glömmer inte bort de lösningar man har kommit på och man vet att man gör allt man ska. Har nu en lista över hur jag ska packa ihop mina saker i den här lägenheten, en över vad som behöver göras här innan jag flyttar, en lista över saker att kolla upp/fixa under flytthelgen i början av februari och en rejäl inköpslista. Det är en hel del att tänka på, vilket gör mig lite trött, men jag är glad att det är under kontroll. Och att jag kommer flytta in i finaste lilla ettan i februari.

(Kvaliten är inte den bästa, men det blir sällan det när man får spontanfota med mobiltelefonen, ljuset var dock så fint att jag bara inte kunde låta bli. Syns det?)