Dansar fram

Jag skulle så gärna vilja krama om honom. Jag skulle så gärna vilja träffa honom igen, fast det var så länge sedan. Bara för att få känna hans lukt, höra hans raspliga röst. Kanske för att tacka, jag vet inte. Eller kanske känner jag bara att vi inte riktigt fick något avslut. Inte för att börja om, utan bara för att få minnas ihop en stund. Varje gång jag tänker på honom börjar jag le. Han gav mig så mycket liv. Kanske bara för att få se vem han har vuxit upp och blivit.

En lång kram. Bara för att tala om vad han antagligen redan vet, att han betydde så otroligt mycket.